Speaking memories

Jag besöker ”Speaking memories” på Historiska museet i Stockholm och tar del av människors berättelser om förintelsen. Vi behöver påminnas om detta om och om igen för att undvika att historien upprepar sig. Det är detaljerna som känns. Bindorna som blir över och värmer deras huvuden eftersom mensen slutat fungera. Ständig hunger. Slaveriet. Bilderna på skorna, kläderna, smyckena som tagits ifrån dem. Avhumaniseringen. Avskeden. Föräldrar och släktingar som måste skiljas åt. Familjer som transporteras som boskap i ett fullpackat tåg.Vid varje porträtt finns ett personligt budskap.

Max Safirs lyder;
”Berättelserna måste bli ihågkomna, inte bara de överlevandes historia, utan även minnen efter dem som dog och inte har någon röst”.

Det finns ett humanistiskt ställningstagande i påståendet. De som dog ska inte ha dött i det tysta.Det här inte bara historiska händelser utan det är berättelser om att det kan hända igen. Människor är sig lika genom alla tider och genom historien ser vi oss själva. När vi får syn på mekanismerna bakom rasism och förtryck blir det tydligt hur lätt detta upprepas.

Hèdi Fried är en välkänd författare och psykolog som rest runt i trettio år och berättat för skolelever om sina erfarenheter som fånge i de tyska arbetslägren. De frågor hon fått har samlats i boken ”Frågor jag fått om förintelsen”. Till en början förstod hon inte meningen med att just hon skulle överleva.Så småningom insåg hon att det var för att kunna berätta om sina smärtsamma erfarenheter. När man läser hennes bok förstår man att hon haft tur men vill gärna se att hon klarade sig för att hon kämpat och inte gett upp. Hennes hämnd är helt enkelt att se till att hålla sig vid liv.

”I Auschwitz hände det att jag i min förtvivlan tänkte: Inte en dag till, imorgon kastar jag mig på den elektriska taggtråden. Men sedan kom nästa tanke: det skulle vara att gå nazisternas ärende, det är ju det de vill, bli av med oss.”

Något som jag noterar är hennes återkommande påpekande om hur historiska händelser ska förmedlas.Det måste göras så det når hjärtat, kunskapen tar man bäst emot med en känslomässig inlärning. Och besöket här känns verkligen i hjärtat och fångar det som man gärna vill få till i skolan. Det gäller att väva in psykologi och livskunskap för att skapa en mer levande undervisning och inte glömma elevernas egna frågor. Det finns en mycket bra handledning plus elevsidor på “Forum för levande historia” till Hèdi Frieds bok. Det blir till att börja här.
https://www.levandehistoria.se/klassrummet/hedi-fried/fragor-jag-fatt-om-forintelsen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *