I vägledningen för läkande skrivande står att vi blir hela och att vi blir läkta genom att skriva om vårt trauma.Innan vi får ihop oss till ett helt måste vi analysera olika delar av vårt själv. Vi dekonstruerar oss, faller sönder i bitar så att vi i detalj kan syna varenda bit innan vi fogar samman dem till ett helt igen. Det kanske är så att vissa bitar inte hör hemma i helheten? Kanske bitarna är olika stora och tar olika plats? Hur ser bitarna ut som tar störst plats? Och hur ser de ut som tar minst plats? När kom bitarna till och finns det kopplingar mellan bitarna? Kan det vara så att man genom en bit kan se genom alla bitar? (representation).
När vi sorterar oss blir konsekvensen att ett slags mönster eller hierarki växer fram. Det blir ordning på det som tidigare kanske bara flutit omkring. Kan man skriva sig till ett helt? Kanske det räcker att skriva sig till ett halvt? Kraven på att läka får inte bli för stor eller kännas som för svår att uppnå.
Min utgångspunkt är att berättandet och berättelsen fungerar som stöd. En berättelse i sig kan fungera som ett helt. I själva skrivakten finns ett underliggande värde och det är människovärdet. Man skriver sig till ett värde genom språket och blir stärkt av att hitta sin röst och berättelse. I kris upplever vi maktlöshet och förlorar vår egenmakt och oss själva, våra egna behov och önskningar ställs åt sidan. Man lär sig att inte lita på sig själv. Genom mitt skrivande har jag fått ett ökat självförtroende. Jag har blivit lyssnad på i ett program jag gjorde i radio och okända människor har hört av sig och tackat för att jag delat. Jag hade inte alls någon tanke att jag skulle få någon respons utan hade bara ett oerhört starkt behov av att få ur mig det. Det var ren överlevnad. Det gensvar jag fick betyder fortfarande mycket och har gett mig väldig kraft att orka vidare.