Om livsberättelser och existentiella samtal

Jag har alltid varit intresserad av att läsa och lyssna på människors berättelser om sina liv. Man lär sig hur andra förhåller sig till sig själva och livet och får inblick i hur de väljer eller inte väljer och lyckas eller misslyckas. Många delar med sig av svårigheter och förluster som ger oss ett slags livsvisdom och insikt i hur man kan tackla livet. Vi vill förstå att det går att komma igenom saker och ändå överleva. Genom andras livsberättelser får man sig en dos av de stora livsfrågorna och kommer nära våra livsvillkor. Men det är inte bara vad som sägs utan också hur det sägs, orden, tonen, språket som ger en draghjälp att sortera i sitt eget. Vi blir berörda med någon och känner igen oss eller förstår erfarenheter och upplevelser vi själva inte varit med om. Kanske pustar vi ut och känner oss tacksamma för att det inte var vår tur denna gång.Våra egna liv sätts i rörelse med det som berättas på både gott och ont. Har man oturen att drabbas och hela ens sammanhang rasar är det lätt att hamna i en bubbla av utanförskap. Då söker vi oss gärna till dem som råkat ut för samma sak för att undvika känslan av ensamhet och utsatthet.

I sorg har det varit svårt att hitta riktigt bra samtalsstöd. I sorg finns inga lösningar. Den går inte att planera bort eller fly ifrån, går inte att bota. Om sorgen inte får finnas eller avleds växer den. Jag skulle helst vilja snabbspola tiden framåt för att lindra smärtan. För mig har det hjälpt att skriva, att göra sorg. I möten med terapeuter och kuratorer har hållbarheten varit för kort. Sorgen går inte att schemalägga utan lever sitt eget liv. Efteråt har jag ändå behövt klara allt. Det räcker inte att bara leverera ord och försöka beskriva läget för sorgen sitter inte bara i huvudet, den känns i hela kroppen. All form av rörelse har fungerat liksom bildterapi och mängder av pianomusik. (Jan Johansson, Emigrantvisa, Steve Dobrogosz, Forest, Franz Liszt, Consolation, Chilly Gonzales, Solo piano). Datorn har funnits där dygnet runt när jag behövt den och har tryggat den värsta paniken. Vi vet att döden ingår men blir väldigt förvånade när det händer. Vi blir små när ett helt liv släcks ner på en sekund. När allt stannar upp, som det gör i förlust av någon nära, finns verkligen skäl att fundera några varv på livet. En form av samtal är terapi med grund i existensfilosofi och existenspsykologi, vilket jag tänker, utan att ha provat, passar vid just sorg och kris.

För att höra mer om samtalsmetoden kontaktar jag en av de aktiva på området nämligen Elisabeth Serrander, legitimerad psykoterapeut och auktoriserad existentiell terapeut, författare, föreläsare och lärare i psykoterapi. Hon berättar att samtalen sker enligt fenomenologisk modell vilket går ut på att vi själva är experter på våra liv. Fenomenologi är läran om hur vi förstår oss och hur vi tolkar världen utifrån våra upplevelser och erfarenheter. Livsproblemet utforskas gemensamt i dialog. Här ges inga analyser eller förklaringar i diagnos eller sjukdom utan syftet är att tillföra syre och rörelse till nya insikter hos klienten säger Elisabeth Serrander. Hon får ofta höra att människor blir hjälpta av just dialogen, att den hon mött känner sig bekräftad. Vidare menar hon vår ohälsa och mående påverkas av vår livssituation ”vi mår som vi lever och vi lever som vi mår”. Om vi inte mår bra i själen är vi vana att tänka att det är något fel på oss. I ett existentiellt perspektiv är alla känslor livsnödvändiga och ger oss värdefull kunskap om vårt inre. Ångest är inte enbart negativ utan ingår och utgör drivkraft till förändring. Enligt Elisabeth Serrander är sårbarheten något vi ska värna och vara rädda om, det är den som är vägen till våra styrkor. Glädje och lycka är inte norm utan här betonas den ständiga rörelsen och inte statiska tillstånd. Det finns inget antingen eller utan mer både och. Samtalen passar för dem som är i kris eller om man vill nå fördjupade insikter, ompröva eller omdefiniera sitt liv och är nyfiken på det existentiella frågorna. ( Exempelvis; Vad är meningen med livet, vad är att vara människa? vem är jag? vad vill jag? hur förhåller jag mig till döden?vad är kärlek? vad är ett gott liv?)

Jag fyller på med mer existensfilosofi och besöker föreläsningen ”Livsfilosofi för vår tid- att våga förändring” som handlar om den danska 1800-talsfilosofen Søren Kierkegaard. Författaren, journalisten tillika den existentiella coachen Ann Lagerström berättar målande om hur Søren Kierkegaard grubblat för att hitta meningen med sitt liv och till slut funnit sin livsuppgift i att undersöka vad det är att vara människa. Hans filosofi formulerar mötet med en själv och världen. Vi rör oss mellan ”meningen med livet”- världen utanför oss och ”meningen i livet”- det vi skapar själva. Alla har en utforskande kraft det gäller att förstå att vi måste söka i vårt eget inre och hitta fram till vår innerlighet för att få kontakt med det som är vi. Kierkegaards svar på vad det är att vara människa är att vara i rörelse och förändring. Människan är ett verb och inte ett subjekt utan en process. Som rubriken i föreläsningen antyder så är det att våga förändring. Vår oförmåga till förändring har kanske med vår beslutsångest att göra? Vi väljer och väljer också bort vilket kan skapa tvivel om vi valt rätt. Att inte välja är också ett val. När jag sitter där och lyssnar på det där med förändring tänker jag på min pappa. Han gillade inte förändringar överhuvudtaget. För honom var det för mycket att bara tapetsera om. Jag kommer att tänka på lådan med Drömmarna, småkakorna som bakades på smör och som min skånska faster hade med sig till oss vid sina stockholmsbesök. Kakorna skulle enligt pappa alltid ligga i samma låda av hårdplast. Den gick sönder mer och mer för varje besök men fick absolut inte slängas. Lådan surrades med lager på lager av tejp så den skulle klara sig ett tag till. Däri låg de godaste Drömmarna som vi glupskt satte i oss. Lådan blir en sinnebild för pappas igentejpade möjligheter vilka låg där orörliga och oprövade.

Kierkegaard fångar inte nuet utan ser nuet som ett möte mellan då och sedan.Minnena förändras enligt Kierkegaard. Det man är med om nu förändrar våra minnen. Tänker på det där ett tag. Med minnen är det väl tvärtom? Något som redan hänt är ju ett fryst ögonblick. Minnena är det som ska bestå för att vara möjliga att hålla sig i när allt flyter. Jag inser att minnena har förändrats inte minst för att min älskade man lämnat livet. Kanske är det så att våra minnen är mer sammansatta nu än de var innan min käre make dog. När vi båda hade varandra så hörde nuet och framtiden ihop med dåtidens minnen. Nu i saknaden hakar de inte i varandra på samma sätt. Minnena fylls med sorg men också med glädje över det som varit. Framförallt har minnena nu mer fokus på min man. Tiden som går flyttar minnena längre och längre bort samtidigt som de är med i vårt nu. Känslorna är sammansatta och dubbla och får liksom övertoner. När jag blir glad är jag samtidigt ledsen för att inte kunna dela glädjen med min man. När jag är ledsen blir jag bara ledsen och försöker trösta mig med att det ledsna är all kärlek. Glädje och sorg ligger så nära varandra.Om jag gör saker vi brukat göra tillsammans förstärks tomrummet. Det är som jag lever två liv, ett verkligt och ett annat i det som kunde varit om min man inte blivit sjuk. Minnena rör sig, så länge jag lever, i nuet, bakåt och framåt. Existensfilosofins idéer går ut på att stärka det som är vi. Det handlar om att vi ska utforska vad vi är och inte vara dem vi tror att vi ska vara. Vi måste hitta fram till vår egen vilja och vår innerlighet och ta ansvar för att hitta det som är meningen i livet för just oss, i allt vi erfarit oberoende av hur vår livssituation ser ut. Vi läker när vi delar upplevelser och erfarenheter utan värderingar. Den bästa frågan jag fått är; hur mår han idag? Det ligger så mycket omtanke och värme i den frågan. Jo tack, han mår fint han är med idag och alla andra dagar. Det jag varit med om kan jag inte förlora och det är min bästa tröst.

Mer läsning;
http://www.elisabeth-serrander.se/
Ann Lagerström www.existentiellt.nu
https://sept.nu/fenomenologi-vad-ar-det/
Chilly Gonzales Solo piano https://www.youtube.com/watch?v=vh9OOc9D0HA

4 reaktioner till “Om livsberättelser och existentiella samtal”

  1. Elliot Svara

    Mycket Tänkvärt!

    Ja, hur mår han idag. Fint!

    Glad att du skriver. Bra är det dessutom.

    Kram!

    • inger.berg InläggsförfattareSvara

      Men tack Elliot! Ja, skönt att få ur sig lite skvättar här och där liksom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *