Vad är det som behöver berättas just nu?

”Varje berättelse har en punkt från vilken berättelsen betraktas. Svårigheten är ofta inte att
finna berättelsen, utan punkten varifrån man berättar den. Berättelsen är då ett landskap
belyst av en mycket stark strålkastare som slår skarpt från den upphöjda punkt varifrån man
kan överblicka historien; så släcks den. En strålkastare tänds från en ny punkt. Orden är
densamma, liksom berättelsen, men landskapet får en ny innebörd” (Per-Olov Enquist,
författare).

Det finns något hoppingivande i dessa rader. Det gör inget att innehållet i ens text påminner
om hundratals andra texter för det gäller att hitta sitt varför och sitt hur. När vi berättar så
härmar vi omedvetet eller medvetet stoff från andra berättelser. Det finns teorier om det där.
Hur varje text står i relation till andra texter formuleras i begreppet intertext som myntats av
litteraturteoretikern och psykoanalytikern Julia Kristeva. Ser framför mig alla texter som
förenas och blir en gigantisk textmassa som bara växer och växer.Textberget Men är orden verkligen densamma?

I tonen, stilen men också i karaktären, miljön och genren röjs spår till berättelsens samtid.
När en berättelse fortfarande lever och läses om och om igen finns det något
allmänmänskligt i den. I Shakespeares dramer känner vi igen oss i och med karaktärerna. I
”Som ni behagar” finns det berömda och hållbara citatet; ”Livet är en scen och alla män och
kvinnor är aktörer.” (För att bli gångbart i vår tid; alla människor är aktörer). Renässansen är
behaglig att befinna sig i när man gärna vill grotta in sig i människan. Idéer föds och
återföds. Vi behöver inta strålkastarens plats ovanifrån, gärna i panoramaperspektiv för att
få syn på oss igen och igen i ett evigt kretslopp. När idéerna tar slut kan man gräva i
historien för att förstå vad vi behöver påminna oss om och höra igen.

Om man inte vet vad man ska skriva om så kan ett sätt att komma igång vara att skriva i
dialog med andra texter. För gymnasielever finns exempelvis tävlingen ”Jag skriver i dina ord”

När man ska berätta klingar det falskt om man inte bottnar i sitt eget språk eller mejslar
fram en platt och tvivelaktig figur. Varje text tilltalar människor på olika sätt. En van läsare
har andra referenser än en som är ovan. Vi alla bär på våra olika läsupplevelser och våra
erfarenheter som vi fyller på berättelsen med. Det som är trovärdigt för mig är det kanske
inte för dig. Mitt syfte att läsa litteraturvetenskap är inte att dela upp texter i fint och fult.

Det viktiga är att få möjlighet att dela någon annans perspektiv. Uppleva, förstå och
medkänna. Det är mötet med språket och människan jag vill åt. Det är trösterikt att vi är lika på olika sätt eller olika på lika sätt. Empati och medkänsla gäller i alla tider.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *