För ett tag sedan hade jag ett prat med en kompis. Hon berättade om en situation på sitt jobb. När samtal avslutats i hennes rum och personen är på väg att gå kom frågan om huruvida hennes dörr skulle lämnas öppen eller stängd. Hon blev irriterad av att alla frågade samma sak men också över att hon inte riktigt hade en klar bild av hur hon ville ha det. De människor hon talat med ville bara visa omsorg och hänsyn och istället fick frågan motsatt effekt.
Sådana här detaljer kan skapa osäkerhet. Det är mycket lättare att folk vet att där ska dörren vara stängd medan det hos någon annan fungerar att dörren lämnas öppen.Jag minns inte riktigt hur vi pratade vidare. Tror vi var inne på att om man bestämmer sig och tänker ja, jag är en sån som vill ha dörren stängd kanske människor drar fel slutsatser om en som människa.
En stängd dörr kan betyda att härinne sitter en som inte vill bli störd, en person som inte gärna berättar om sig själv, en sluten människa som vill ha kontroll och sätter gränser eller bara en som söker arbetsro.
En öppen dörr kan ge en bild av en som okoncentrerad och en som är alldeles för öppen och social, som signalerar att här sitter en som har svårt att vara gränssättande. Förresten det kanske faktiskt kan vara tvärtom, att man får öva sig att sätta gränser med dörren öppen eftersom man då är tvungen att säga ifrån? Till slut enades vi om att det skulle vara lugnare att definiera vilka behov man själv har och inte låta sig styras av andras eventuella tolkningar om en utifrån en öppen eller en stängd dörr. Det är oklart huruvida hennes dörr i nuläget är öppen eller stängd. Jag måste nog fråga.
Egentligen kanske det inte alls är dörren det handlar om. Den är bara ett svepskäl för att avrunda lite snyggt och tacka för samtalet liksom. Det går inte att svara ”jag vet inte” för det finns liksom ingen riktning i det. Det blir för otydligt.
Kompisen liksom jag gillar att tänka på hur andra tänker. Skifta perspektiv, se oss själva utifrån. Spegla oss själva i andra för att få mer kläm på vilka vi är. Så här; ” …//mentalisering är att försöka förstå sig själv och andra utifrån mentala tillstånd som tankar, känslor, impulser och önskningar.” (ur Mentaliseringsboken, s.11, av Per Wallroth, psykolog och psykoterapeut).
I mitt jobb som lärare får jag användning för det hela tiden. I klassrummet finns inga stängda dörrar utan det är en i taget och alla på en gång samtidigt. Jag måste tänka mig in i elevernas perspektiv och anpassa mig därefter. Jag skulle kunna lägga till ordet medskapande.
Jag lever mig lätt in i andra människor, både i det verkliga livet och i det overkliga, fiktiva. Stundtals hamnar jag i en överproduktion av känslor.
För att återgå till definitionen så är det att både att förstå sig själv och andra. Blir det för blurrigt i en själv är det svårare att vara öppen för andras tankar eller känslor. Jag lånar en formulering till av nämnda bok. ”Mentalisering kan beskrivas som att tänka om känslor och känna om tankar”. Det där formulerar på pricken det jag är upptagen av.
När känslorna blir för omfattande och tar över måste jag fundera över dem och sätta ord på vad jag känner. Det är som att sätta känslorna under lupp för att se vad de består av för att lättare kunna handskas med dem. Ett slags mental självsanering.
Det är inte alltid som orden finns där. Vissa känslor kanske inte ens ska sägas med ord. Många gånger räcker de inte till. Det brukar heta att ”där orden tar slut tar musiken vid”. Musiken hjälper en ibland att hitta till orden. Det är skönt att sträcka ut känslan och få söka i det där ordlösa, att nå den yttersta gränsen där det plötsligt tar stopp. Det är befriande att släppa fram alla tankar för att söka känslorna i dem och trösterikt när ord ger en en insikt som man inte visste att man behövde.
Kanske är det bra att vara otydlig med detaljer såsom en dörr ibland för att det ”mellanmänskliga” ska bli tydligt. Jag vet inte vem jag hade varit där bakom dörren om jag haft ett eget rum på mitt jobb, jag tror nog att min dörr hade fått stå lite på glänt.